Sofia Nyberg: Milja Sarkola, I would prefer not to

Bart­le­by – främ­lin­gen i oss själ­va
Ett tan­ke­nät vävt från åskå­darplats av föres­täll­nin­gen I would pre­fer not to

 

I would pre­fer not to är en pjäs på Svens­ka Tea­tern i Hel­sing­fors i regi av Mil­ja Sar­ko­la. Pjä­sen base­rar sig på den ame­ri­kans­ke för­fat­ta­ren Her­man Mel­vil­les novell Bart­le­by, the Scri­ve­ner: A Sto­ry of Wall Street från 1853. På sce­nen ser vi Joan­na Haart­ti, Pat­rick Hen­rik­sen, Simon Häger och Hel­len Will­berg. Före­lig­gan­de text är en per­son­lig bet­rak­tel­se över pjä­sen, det sätt på vil­ket jag före­drar att se den.

På sce­nen står något som ser ut som en stor bur. Vi får veta att det är ett kon­tor där en jurist och två skri­va­re arbe­tar. Juris­ten dekla­re­rar inled­nings­vis att livet skall vara lätt och att hen är en ratio­nell män­nis­ka. Publi­ken skrat­tar till, kans­ke av ömkans­värd igen­kän­ning och sym­pa­ti för dyli­ka illuso­ris­ka föres­täll­nin­gar. Jag tän­ker för mig själv att här har vi två av mänsklig­he­tens sto­ra mis­supp­fatt­nin­gar om livet och om oss själ­va, vil­ka båda vilar på sam­ma felak­ti­ga utgångs­punkt: att vi är till­va­rons cent­rum. Den utgångs­punk­ten är kan­hän­da ofrån­kom­lig, ned­sänkt i våra psy­ken från begyn­nel­sen av livet då vi med Freuds ord befann oss i posi­tion av His Majes­ty the Baby. Den förs­ta mis­supp­fatt­nin­gen sprun­gen ur det­ta att livet skall vara lätt - ger sig till­kän­na i vår strä­van efter inre har­mo­ni, efter ett sin­nes­tillstånd fritt från stör­ning. Utifrån det­ta har vi bil­dat oss en grun­dat­ti­tyd mot livet att det bor­de vara rätt­vist. Med andra ord det bor­de kän­nas rätt­vist, det vill säga det bor­de gå som vi öns­kar, med Freuds ord; lustprinci­pen.
Den andra mis­supp­fatt­nin­gen, att vi är ratio­nel­la varel­ser, ger sig till kän­na i vår strä­van efter kont­roll och i upple­vel­sen att det är vi och inget annat som har mak­ten att sty­ra över oss själ­va och hän­del­ser­na omkring oss. Det är vi som bes­täm­mer, allt går att förstå, Jaget är her­re i sitt eget hus. Tack vare Freud vet vi att så inte är fal­let, men det­ta till trots öns­kar män­nis­kan att så skul­le vara. Så hur ska det fort­sät­ta fram­me på sce­nen med des­sa mis­supp­fatt­nin­gar som utgångs­punkt?

Juris­ten har två skri­va­re men arbetsbör­dan är dryg och en tred­je skul­le behö­vas. Det är nu Bart­le­by gör sitt int­rä­de. Plöts­ligt står han där och erb­ju­der sina tjäns­ter. Till­sam­mans med de två andra skri­var­na pro­duce­rar han doku­ment och han gör ett gott arbe­te, minu­tiöst och felfritt utfört, fram tills han en dag blir ombedd – som brukligt är på kon­to­ret – att läsa upp vad han skri­vit för kont­roll av innehål­lets kor­rekt­het. Det före­drar Bart­le­by att inte göra. I would pre­fer not to. Lugnt och sakligt kons­ta­te­rar han det­ta och de övri­ga blir all­de­les perplexa; inte kan man vägra en arbet­supp­gift som hör till arbets­bes­kriv­nin­gen! Hur de än över­ta­lar, förkla­rar, ber och hotar förblir Bart­le­by orubblig.

Skärskå­dar man Bart­le­bys ord fin­ner man dock att han i strikt mening inte säger nej, han säger ja. Ja till det han före­drar. Ja till att inte göra det den andre begär. Han sät­ter sig alltså inte i förs­ta hand emot den ytt­re begä­ran, han är bara på sin egen sida, vär­nar om sitt eget begär. Han har integri­tet, om man vill se det så. I teo­rin är såle­des utta­lan­det I would pre­fer not to ett ja. I prak­ti­ken dock ett nej. Låt oss se på Nej.

Utvecklingsp­sy­ko­lo­giskt är Nej det reds­kap som krävs för att vi ska kun­na bli oss själ­va, avgrän­sa­de från den andre. Nej som befria­re, som det som ger utrym­me och plats för indi­vi­dua­li­tet och självs­tän­dig­het. Nej som förut­sätt­ning för att över huvud taget kun­na ta ställ­ning till ett ja: Nej är för­vis­so en stängd dörr, men fun­nes ingen stängd dörr fun­nes inte hel­ler någon dörr att öpp­na. Med filo­so­fen Sla­voj Zizeks ord ”the only way to hap­pi­ness is first: no! I dont´t want to be hap­py, and then hap­pi­ness comes”. Men den andres stäng­da dörr, den andres sepa­rat­het, väc­ker vår frustra­tion. Den inre har­mo­nin störs då livet inte är så där följ­samt som vi byggt upp föres­täll­nin­gen om att det bor­de vara. Den tota­la onå­bar­he­ten hos Bart­le­by gör där­med juris­ten och de två skri­var­na allt­mer upprör­da och des­pe­ra­ta. Bart­le­by är utom deras kont­roll. För­nuf­tet har ingen inver­kan på honom.
Så vad är det med Bart­le­by? Min förs­ta tan­ke går till autism. Begrep­pet myn­ta­des av Eugen Bleu­ler och bety­der självförs­jun­ken­het eller själ­vupp­ta­gen­het. Ordet härs­tam­mar från gre­kis­kans autos, som bety­der ”själv”. De funk­tio­ner som påver­kas vid autism är såväl kog­ni­ti­va som emo­tio­nel­la, och kän­ne­teck­nan­de är vis­sa speciel­la drag i hel­hetsförståel­se, socialt sams­pel och kom­mu­ni­ka­tion samt i beteen­de och förmå­gan att reflek­te­ra kring och utt­ryc­ka käns­lor, egna såväl som andras. Jag tyc­ker mig se det­ta hos Bart­le­by. Haart­tis Bart­le­by har där­till ett kroppsspråk som förs­tär­ker min associa­tion; lite kan­tigt och tre­van­de och sam­ti­digt hyper­käns­ligt för rörel­ser och fysis­ka förändrin­gar hos andra och i mil­jön omkring.
När det kom­mer till socialt sams­pel så drivs en icke-autis­tisk män­nis­ka – vis­sa mer, andra mindre – av öns­kan att vara den andre till lags. Det­ta har vi med oss från tidig ank­nyt­ning. Vi mås­te vil­ja vara den andre till lags, vi mås­te vara räd­da att för­lo­ra den andres kär­lek för att upp­fo­stran och anpass­ning till familj och sam­häl­le alls skall vara möj­lig. Men en autis­tisk män­nis­ka skil­jer sig något i det avseen­det, hen upple­ver inte på sam­ma sätt den andres öns­kan och framfö­rallt inte den andres öns­kan som något som har med hen att göra. En autist ser på värl­den boks­tav­li­gen på sitt sätt och den icke-autis­tis­ka värl­den ter sig för hen lika obegriplig som den autis­tis­ka värl­den ter sig för oss. Det­ta bely­ses, tyc­ker jag, i den lite dröms­ka scen där Bart­le­by står utanför kon­to­ret och ser in på de andra som nu figu­re­rar i skep­nad av isb­jörn, gris och pan­ter. Sina nya ytt­re till trots arbe­tar de på enligt sed­van­lig modell men istäl­let för mänskligt tal hörs res­pek­ti­ve djur­lä­te. Sce­nen är komisk och absurd men sam­ti­digt ångest­väc­kan­de. Någons­tans inom mig vis­kar ett djupt obe­hag som min­ner om för­vir­rin­gens och främ­lings­ka­pets fasor. När Bart­le­by står där och bet­rak­tar sina arbets­kam­ra­ter förstår man att deras sätt att vara är en gåta för honom. Deras sätt är lika obegripligt för honom som hans sätt är för dem. Mina tan­kar van­drar från utanförs­kap till svå­rig­he­ten, eller sna­ra­re omöj­lig­he­ten, att förstå en annan män­nis­ka, och inte minst svå­rig­he­ten att förstå sig själv. Att vara en främ­ling för sig själv.

Det är här pers­pek­ti­vet vän­der för mig. Plöts­ligt öpp­nar sig ett annat öga i mitt öga. Allt fal­ler på plats, det lite absur­da i den här berät­tel­sen känns inte längre absurt. Det blir glasklart. Buren på sce­nen är inte enbart ett kon­tor, eller en meta­for för sam­häl­let, det är ett sin­ne. Det är inte fyra indi­vi­der jag bevitt­nar där fram­me, det är en. Bar­tel­by är det i oss själ­va som vi inte förstår, det vi inte når, dit vi inte når. Det som stör. Kans­ke inte det omed­vet­na som sådant men det som bär vitt­ne om det omed­vet­na. Symp­to­met.
Lacan lär ha sagt att en män­nis­kas symp­tom är hans eller hen­nes san­na iden­ti­tet. I symp­to­met är vi såle­des oss själ­va som mest. Trots att vi inte når dit. Mitt per­son­li­ga favo­ritci­tat, också det av Lacan, talar i sam­ma anda: ”jag är inte där jag tän­ker, alltså är jag där jag inte tän­ker”. Alltså dit jag inte når. Alltså Bart­le­by.

 

Och symp­to­met stör. På sce­nen ser vi hur ånges­ten ste­gras. Juris­tens och skri­var­nas, dvs. psy­kets, förs­ta åtgärd blir att för­sö­ka bet­vin­ga Bart­le­by, dvs. symp­to­met. Det bör­jar med över­tal­ning och hot. Sena­re utfor­mas en teo­ri som de tack och lov inser att över­ge som går ut på att ned­mon­te­ra hans psy­ke för att sedan byg­ga upp honom på nytt. Byg­ga om honom. Men tvång hjäl­per inte och käns­lan av makt­lös­het och icke-kont­roll tät­nar, vil­ket får ånges­ten att ste­gras ytter­li­ga­re. Psy­ket bör­jar nu för­ne­ka. Med ste­gran­de patos förkla­rar var och en hur allt de gör och allt de är byg­ger på fria och med­vet­na val. Det som är bor­tom med­ve­tan­det finns inte! Makt­lös­het och hjälplös­het finns inte! Den ene skri­va­ren ropar ut sin fri­het sam­ti­digt som han går rakt in i bur­väg­gen, som om han inte såg hindret framför sig. Ånges­ten ste­gras snart till en scen­mäs­sigt fan­tas­tisk pani­kat­tack i stro­bol­jus som läm­nar psy­ket utmat­tat.

Föl­jan­de åtgärd blir flykt. Arbetsgrup­pen bes­täm­mer sig för att byta kon­tor. Nu mås­te de väl ändå bli av med Bart­le­by? Men Bart­le­by förs­vin­ner ingens­tans. Han stan­nar på kon­to­ret. Gans­ka snart får juris­ten och skri­var­na kän­ne­dom om att Bart­le­by är kvar, något de inte kan igno­re­ra. De är bund­na till Bart­le­by så som vi alla är bund­na till vårt inre. Vid sidan av den frustra­tion han åsam­kat psy­ket finns en vär­me och omsorg om honom. Den ene skri­va­ren går till­ba­ka för att en sis­ta gång för­sö­ka tala Bart­le­by till­rät­ta. Slut­li­gen mås­te polis­myn­dig­he­ten kopplas in och Bart­le­by förs till häk­tet där han viss­nar bort.
Ingen har någon­sin ställt en öppen frå­ga till Bart­le­by. Ingen har visat int­res­se för hans inre värld.

I sis­ta sce­nen, med Bart­le­by viss­nad i ett hörn, dekla­me­rar psy­kets övri­ga tre repre­sen­tan­ter att vi alla besit­ter ett fåtal ord som blir fär­re och fär­re med åren, 2 – 1, bakom det ordet rym­des alla andra ord. Jag förstår det så att symp­to­met är ordet, symp­to­met är kompri­me­rad kuns­kap om oss själ­va som behö­ver få rum att bre­da ut sig, beri­ka oss med sin kuns­kap, öpp­na våra dör­rar och göra oss fria­re. Göra oss mindre ofria. I annat fall tor­kar vi ihop som män­nis­kor. Och viss­nar.