Sofia Nyberg: Milja Sarkola, I would prefer not to

Bartle­by – främ­lin­gen i oss själva
Ett tankenät vävt från åskå­darplats av föreställ­nin­gen I would pre­fer not to

 

I would pre­fer not to är en pjäs på Sven­s­ka Teatern i Hels­ing­fors i regi av Mil­ja Sarko­la. Pjäsen baser­ar sig på den amerikanske för­fattaren Her­man Melvilles nov­ell Bartle­by, the Scriven­er: A Sto­ry of Wall Street från 1853. På sce­nen ser vi Joan­na Haart­ti, Patrick Hen­rik­sen, Simon Häger och Hellen Will­berg. Före­lig­gande text är en per­son­lig betrak­telse över pjäsen, det sätt på vilket jag före­drar att se den.

På sce­nen står något som ser ut som en stor bur. Vi får veta att det är ett kon­tor där en jurist och två skri­vare arbe­tar. Juris­ten deklar­erar inled­ningsvis att livet skall vara lätt och att hen är en rationell män­niska. Pub­liken skrat­tar till, kanske av ömkans­värd igenkän­ning och sym­pa­ti för dyli­ka illu­soriska föreställ­ningar. Jag tänker för mig själv att här har vi två av män­sk­lighetens sto­ra mis­supp­fat­tningar om livet och om oss själ­va, vil­ka båda vilar på sam­ma felak­ti­ga utgångspunkt: att vi är till­varons cen­trum. Den utgångspunk­ten är kan­hän­da ofrånkom­lig, ned­sänkt i våra psyken från beg­yn­nelsen av livet då vi med Freuds ord befann oss i posi­tion av His Majesty the Baby. Den förs­ta mis­supp­fat­tnin­gen sprun­gen ur det­ta – att livet skall vara lätt - ger sig tillkän­na i vår strä­van efter inre har­moni, efter ett sinnestill­stånd fritt från störn­ing. Utifrån det­ta har vi bil­dat oss en grun­dat­ti­tyd mot livet att det bor­de vara rättvist. Med andra ord det bor­de kän­nas rättvist, det vill säga det bor­de gå som vi önskar, med Freuds ord; lustprincipen.
Den andra mis­supp­fat­tnin­gen, att vi är rationel­la varelser, ger sig till kän­na i vår strä­van efter kon­troll och i upplevelsen att det är vi och inget annat som har mak­ten att styra över oss själ­va och hän­delser­na omkring oss. Det är vi som bestäm­mer, allt går att förstå, Jaget är herre i sitt eget hus. Tack vare Freud vet vi att så inte är fal­l­et, men det­ta till trots önskar män­niskan att så skulle vara. Så hur ska det fort­sät­ta framme på sce­nen med dessa mis­supp­fat­tningar som utgångspunkt?

Juris­ten har två skri­vare men arbets­bör­dan är dryg och en tred­je skulle behö­vas. Det är nu Bartle­by gör sitt inträde. Plöt­sligt står han där och erb­jud­er sina tjän­ster. Till­sam­mans med de två andra skri­var­na pro­duc­er­ar han doku­ment och han gör ett gott arbete, minu­tiöst och fel­fritt utfört, fram tills han en dag blir ombedd – som bruk­ligt är på kon­toret – att läsa upp vad han skriv­it för kon­troll av innehål­lets kor­rek­thet. Det före­drar Bartle­by att inte göra. I would pre­fer not to. Lugnt och sak­ligt kon­stat­er­ar han det­ta och de övri­ga blir allde­les per­plexa; inte kan man vägra en arbet­suppgift som hör till arbets­beskrivnin­gen! Hur de än över­ta­lar, förk­larar, ber och hotar för­blir Bartle­by orubblig.

Skärskå­dar man Bartle­bys ord finner man dock att han i strikt mening inte säger nej, han säger ja. Ja till det han före­drar. Ja till att inte göra det den andre begär. Han sät­ter sig allt­så inte i förs­ta hand emot den yttre begäran, han är bara på sin egen sida, värnar om sitt eget begär. Han har integritet, om man vill se det så. I teorin är således utta­lan­det I would pre­fer not to ett ja. I prak­tiken dock ett nej. Låt oss se på Nej.

Utveck­lingsp­sykol­o­giskt är Nej det red­skap som krävs för att vi ska kun­na bli oss själ­va, avgrän­sade från den andre. Nej som befri­are, som det som ger utrymme och plats för indi­vid­u­alitet och självständighet. Nej som förut­sät­tning för att över huvud taget kun­na ta ställ­ning till ett ja: Nej är förvis­so en stängd dörr, men funnes ingen stängd dörr funnes inte heller någon dörr att öpp­na. Med filosofen Slavoj Zizeks ord ”the only way to hap­pi­ness is first: no! I dont´t want to be hap­py, and then hap­pi­ness comes”. Men den andres stäng­da dörr, den andres sep­a­ra­thet, väck­er vår frus­tra­tion. Den inre har­monin störs då livet inte är så där följsamt som vi byg­gt upp föreställ­nin­gen om att det bor­de vara. Den tota­la onåbarheten hos Bartle­by gör därmed juris­ten och de två skri­var­na allt­mer upprör­da och des­per­a­ta. Bartle­by är utom deras kon­troll. För­nuftet har ingen inverkan på honom.
Så vad är det med Bartle­by? Min förs­ta tanke går till autism. Begrep­pet myn­tades av Eugen Bleuler och bety­der självförsjunken­het eller självup­p­ta­gen­het. Ordet härstam­mar från grekiskans autos, som bety­der ”själv”. De funk­tion­er som påverkas vid autism är såväl kog­ni­ti­va som emo­tionel­la, och kän­neteck­nande är vis­sa speciel­la drag i hel­hets­förståelse, socialt sam­spel och kom­mu­nika­tion samt i beteende och för­må­gan att reflek­tera kring och uttryc­ka känslor, egna såväl som andras. Jag tyck­er mig se det­ta hos Bartle­by. Haart­tis Bartle­by har där­till ett kroppsspråk som förstärk­er min asso­ci­a­tion; lite kantigt och tre­vande och sam­tidigt hyper­känsligt för rörelser och fysiska förän­dringar hos andra och i miljön omkring.
När det kom­mer till socialt sam­spel så dri­vs en icke-autis­tisk män­niska – vis­sa mer, andra min­dre – av önskan att vara den andre till lags. Det­ta har vi med oss från tidig anknyt­ning. Vi måste vil­ja vara den andre till lags, vi måste vara räd­da att för­lo­ra den andres kär­lek för att upp­fos­tran och anpass­ning till familj och samhälle alls skall vara möjlig. Men en autis­tisk män­niska skil­jer sig något i det avseen­det, hen upplever inte på sam­ma sätt den andres önskan och fram­förallt inte den andres önskan som något som har med hen att göra. En autist ser på världen bok­stavli­gen på sitt sätt och den icke-autis­tiska världen ter sig för hen lika obe­griplig som den autis­tiska världen ter sig för oss. Det­ta bel­y­ses, tyck­er jag, i den lite dröm­s­ka scen där Bartle­by står utan­för kon­toret och ser in på de andra som nu fig­ur­erar i skep­nad av isb­jörn, gris och pan­ter. Sina nya yttre till trots arbe­tar de på enligt sed­van­lig mod­ell men istäl­let för män­skligt tal hörs respek­tive djurläte. Sce­nen är komisk och absurd men sam­tidigt ångestväckande. Någon­stans inom mig viskar ett djupt obe­hag som min­ner om förvir­rin­gens och främ­lingskapets fasor. När Bartle­by står där och betrak­tar sina arbet­skam­rater förstår man att deras sätt att vara är en gåta för hon­om. Deras sätt är lika obe­gripligt för hon­om som hans sätt är för dem. Mina tankar van­drar från utan­förskap till svårigheten, eller snarare omöj­ligheten, att förstå en annan män­niska, och inte minst svårigheten att förstå sig själv. Att vara en främ­ling för sig själv.

Det är här per­spek­tivet vän­der för mig. Plöt­sligt öpp­nar sig ett annat öga i mitt öga. Allt fall­er på plats, det lite absur­da i den här berät­telsen känns inte län­gre absurt. Det blir glasklart. Buren på sce­nen är inte enbart ett kon­tor, eller en metafor för samhäl­let, det är ett sinne. Det är inte fyra indi­vider jag bevit­tnar där framme, det är en. Bartel­by är det i oss själ­va som vi inte förstår, det vi inte når, dit vi inte når. Det som stör. Kanske inte det omed­vet­na som sådant men det som bär vit­tne om det omed­vet­na. Symptomet.
Lacan lär ha sagt att en män­niskas symp­tom är hans eller hennes san­na iden­titet. I symp­tomet är vi således oss själ­va som mest. Trots att vi inte når dit. Mitt per­son­li­ga favoritc­i­tat, ock­så det av Lacan, talar i sam­ma anda: ”jag är inte där jag tänker, allt­så är jag där jag inte tänker”. Allt­så dit jag inte når. Allt­så Bartleby.

 

Och symp­tomet stör. På sce­nen ser vi hur ångesten ste­gras. Juris­tens och skri­var­nas, dvs. psykets, förs­ta åtgärd blir att försö­ka betvin­ga Bartle­by, dvs. symp­tomet. Det bör­jar med över­tal­ning och hot. Senare utfor­mas en teori – som de tack och lov inser att överge – som går ut på att ned­mon­tera hans psyke för att sedan byg­ga upp hon­om på nytt. Byg­ga om hon­om. Men tvång hjälper inte och känslan av mak­tlöshet och icke-kon­troll tät­nar, vilket får ångesten att ste­gras ytterli­gare. Psyket bör­jar nu förne­ka. Med ste­grande patos förk­larar var och en hur allt de gör och allt de är byg­ger på fria och med­vet­na val. Det som är bor­tom med­ve­tandet finns inte! Mak­tlöshet och hjälplöshet finns inte! Den ene skri­varen ropar ut sin fri­het sam­tidigt som han går rakt in i burväggen, som om han inte såg hin­dret fram­för sig. Ångesten ste­gras snart till en scen­mäs­sigt fan­tastisk panikat­tack i stroboljus som läm­nar psyket utmattat.

Föl­jande åtgärd blir fly­kt. Arbets­grup­pen bestäm­mer sig för att byta kon­tor. Nu måste de väl ändå bli av med Bartle­by? Men Bartle­by försvin­ner ingen­stans. Han stan­nar på kon­toret. Gan­s­ka snart får juris­ten och skri­var­na kännedom om att Bartle­by är kvar, något de inte kan ignor­era. De är bund­na till Bartle­by så som vi alla är bund­na till vårt inre. Vid sidan av den frus­tra­tion han åsamkat psyket finns en värme och omsorg om hon­om. Den ene skri­varen går till­ba­ka för att en sista gång försö­ka tala Bartle­by till­rät­ta. Slut­li­gen måste polis­myn­digheten kop­plas in och Bartle­by förs till häk­tet där han viss­nar bort.
Ingen har någon­sin ställt en öppen frå­ga till Bartle­by. Ingen har visat intresse för hans inre värld.

I sista sce­nen, med Bartle­by viss­nad i ett hörn, deklam­er­ar psykets övri­ga tre rep­re­sen­tan­ter att vi alla besit­ter ett fåtal ord som blir färre och färre med åren, 2 – 1, bakom det ordet rymdes alla andra ord. Jag förstår det så att symp­tomet är ordet, symp­tomet är kom­primer­ad kun­skap om oss själ­va som behöver få rum att bre­da ut sig, beri­ka oss med sin kun­skap, öpp­na våra dör­rar och göra oss fri­are. Göra oss min­dre ofria. I annat fall torkar vi ihop som män­niskor. Och vissnar.