Maria Juusela, Johanna Holmström: Själarnas ö

Holm­ström, Johan­na (2017). Sjä­lar­nas ö. Hel­sing­fors: För­la­get.

”De är som barn, bru­kar dok­tor Mikan­der säga. Men hur skul­le de kun­na vara på något annat sätt? Så som de behand­las? Ingen vil­ja, inget ans­var, ingen fri­het.

Hon tyc­ker så synd om dem ibland då hon ser hur de läng­tar bort, men sam­ti­digt vet hon att de inte kla­rar sig där ute, i sam­häl­let. Sam­häl­let är en hård moder. Det äls­kar ingen. Det finns bara krav och ingen belö­ning.”

Det är den unga psy­kiat­ris­ka sjuks­kö­ters­kan Sigrid Fri­man som i Johan­na Holm­ströms nyas­te roman Sjä­lar­nas ö gör sig des­sa fun­de­rin­gar om sina patien­ter. Boken (Sie­lu­jen saa­ri i finsk över­sätt­ning av Jaa­na Niku­la) är en av två roma­ner för­lag­da till ön Sjä­lö i Nagu skärgård som utkom för­ra året. På fins­ka utkom även Kat­ja Kal­lios Yön kan­ta­ja som ges­tal­tar en verklig patients, Aman­da Fredri­ka Aal­to­nens (1864–1918) vac­kra, vil­da liv­sö­de i fik­tiv ram. Båda des­sa roma­ner har Jut­ta Ahl­beck-Rehns dok­tor­sav­hand­ling Diag­nos­tice­ring och discipli­ne­ring (Åbo Aka­de­mi, 2006) med dess grund­li­ga genomgång av arki­ven från Sjä­lö från 1889 till 1960 att tac­ka för sitt bakgrunds­ma­te­rial.

Under den tid när Sjä­lö hos­pi­tal år 1889 över­gick till sjuk­hus för kvinn­li­ga men­tal­pa­tien­ter var psy­kiat­rin en ung vetens­kap. Genom tre kvinn­li­ga karak­tä­rers öden knut­na till sjuk­huset mel­lan 1880- och 1940-talet skil­dras där­med även psy­kiat­rins fram­växt. Sjä­lö hos­pi­tal frams­tälls som vår­dans­talt, men till stor del även som för­va­ringsplats och fän­gel­se för såda­na kvin­nor som det fin­länds­ka sam­häl­let kring sekels­kif­tet vil­le göm­ma undan. Sam­ti­digt ges­tal­tas det psy­kiat­ris­ka sjuk­huset som en modern arbetsplats, ett nytt yrkesfält som höll på att öpp­na sig för utbil­da­de kvin­nor.

Den förs­ta och längs­ta delen i Sjä­lar­nas ö kret­sar kring den sena 1800-talsh­jäl­tin­nan, bond­dot­tern Kris­ti­na Anders­son, och hen­nes dra­ma­tis­ka his­to­ria där hon i ett psy­ko­tiskt utmatt­nings­tillstånd drän­ker sina två små barn. När hon förstår vad hon gjort djup­nar psy­ko­sen och leder hen­ne till slut till Sjä­lö, där hon lever res­ten av sitt liv i ett små­nin­gom kata­tont tillstånd. Hur det blev som det blev för Kris­ti­na, vad som led­de hen­ne till den ödes­di­gra nat­ten, är en av roma­nens cent­ra­la frå­gor. Det finns mån­ga trå­dar att dra i här: en av dem som roma­nen ofta åter­kom­mer till är den sam­häl­le­ligt hårt regle­ra­de kvinn­li­ga sexua­li­te­ten. Det är framfö­rallt dub­bel­mo­ra­len som pric­kas: sexuel­la övergrepp som sam­häl­let för­ti­ger å ena sidan, skam­men och iso­le­rin­gen när en ogift kvin­na gett efter för lus­ten å den andra. Kris­ti­nas förs­ta barn har kom­mit till genom en våld­täkt i sko­gen, det andra genom en romans före äktens­ka­pet. Pri­set för det­ta är mar­gi­na­li­se­ring. Som ung, utmat­tad mor blir Kris­ti­na över­gi­ven av kvin­nor­na omkring hen­ne, av vil­ka den vik­ti­gas­te är hen­nes egen mor.

Holm­ströms ges­talt­ning av den psy­ko­tis­ka sjuk­doms­bil­den är kans­ke inte all­tid helt över­ty­gan­de, men det­ta är inte hel­ler roma­nens ären­de. Fins­tämt och drab­ban­de vill roma­nen visa hur van­sin­ne i grun­den hand­lar om kär­leks­lös­het – ensam och med för tun­ga bör­dor kan vem som helst knäc­kas. ”Till dig som någon gång undrat om du är galen, eller om du hål­ler på att bli det. Du har för­mod­li­gen rätt”, lyder dedi­ka­tio­nen i bör­jan av boken och roma­nen förblir den­na devis tro­gen. Språ­ket är kris­tallklart, måle­riskt och späc­kat med detal­jer. Holm­ström kan kons­ten att skil­dra affek­ter och ångest och moders­ka­pets natt­li­ga vre­de på krop­pens plan. Läsa­ren vägleds in i iden­ti­fi­ka­tion och inle­vel­se, att flyt­ta in i des­sa kvin­nok­rop­par och kän­na deras utmatt­ning, för­vir­ring, kropps­li­ga för­nedring eller des­pe­ra­ta hopp. Och till att förstå hur det mest irra­tio­nel­la kan framstå som det enda gång­ba­ra. Det är tid­vis näs­tan fysiskt smärt­sam läs­ning.

Roma­nens andra patien­tö­de skil­drar 1930-talsh­jäl­tin­nan Elli Curtén. Hon kom­mer till Sjä­lö strax efter sjuks­kö­ters­kan Sigrid och genom des­sa två kvin­nors paral­lel­la öden kom­mer roma­nen in på mer modern mark. Sigrid får repre­sen­te­ra hop­pet om men­talvår­dens nya vin­dar: ”Nya Sigrid. Allt vill hon veta. Precis allt om patien­ter­na. Varifrån de har kom­mit, vil­ka de är, vad det är som plå­gar dem. Vad är det hon egent­li­gen letar efter?” Till roma­nens styr­kor hör att också Sigrid, som inled­nings­vis frams­tälls näs­tin­till ste­reo­typt som ”en sund själ i en frisk kropp” får sin egen his­to­ria, där grän­ser­na mel­lan frisk och sjuk, sund och galen, sud­das ut.

Elli är i sin tur den depri­me­ra­de och uttrå­ka­de bor­ger­li­ga dot­tern som rym­mer hemifrån för att föl­ja en föräls­kel­se. Paret över­le­ver genom mindre brott och fort­sät­ter på en medialt upp­märk­sam­mad Bonnie&Clyde-färd längs med den fins­ka kus­ten innan Elli sedan dra­ma­tiskt åker fast och skic­kas till Sjä­lö. Också Ellis bakgrund skil­drar roma­nen detal­je­rat med en djupt ambi­va­lent moders­re­la­tion i fokus: omöj­lig att kom­ma nära, omöj­lig att släp­pa. Ur Ellis karak­tär kun­de man utlä­sa bor­der­li­ne-drag, men det roma­nen sna­ra­re ver­kar vil­ja visa på är hur snävt hand­ling­sut­rym­met för en ung, rast­lös kvin­na his­to­riskt sett varit och då särs­kilt igen i förhål­lan­de till sexua­li­te­ten. Att Elli skic­kas till Sjä­lö skil­dras som något av en upp­fo­stringsåt­gärd, där de sam­häl­le­li­ga mak­tins­tan­ser­na och de bor­ger­li­ga föräl­drar­na står på sam­ma sida: hon ska bry­tas in i en modell för lämpligt kvinn­ligt beteen­de. För Elli hägrar också hela tiden hop­pet om att verkli­gen få läm­na Sjä­lö om hon anpas­sar sig och lydigt upplå­ter sin kropp till för­ne­dran­de under­sök­nin­gar och ext­re­ma, ras­bio­lo­giskt influe­ra­de ingrepp. Med Elli till­kom­mer även ett klass­pers­pek­tiv: att få läm­na Sjä­lö krä­ver en familj som med eko­no­mis­ka medel stö­der det­ta, något de fles­ta patien­ter sak­nar.

Som roman ter sig Sjä­lar­nas ö starkt präglad av den bakom­lig­gan­de dok­tor­sav­hand­lin­gens teo­re­tis­ka refe­rens­ra­mar: socio­lo­gis­ka och femi­nis­tis­ka. Det­ta blir tyd­ligt framför allt i hur sjuk­dom ges­tal­tas. Det är myc­ket kropp i roma­nen, men soma­tiskt, gene­tiskt eller neu­ro­lo­giskt betin­gad sjuk­dom int­res­se­rar den sig inte för, utan behand­lar endast för­bii­lan­de. Det är kul­tu­rellt och dis­kur­sivt upp­bygg­da sjuk­doms­bil­der som roma­nen vill bes­kri­va – hur snabbt kvin­nors avvi­kel­se från sam­häl­le­li­ga nor­mer kun­nat diag­nos­tice­ras som men­tal sjuk­dom. Hur skör balan­sen i psy­kiat­rins his­to­ria varit mel­lan vård och kont­roll. Och till hur stor del kvinn­li­ga patien­ter varit bära­re av sam­häl­lets egen sjuk­dom och miso­gy­ni – sijais­kär­si­jöi­tä i Mart­ti Sii­ra­las anda.

Ur ett rent lit­te­rärt pers­pek­tiv fun­ge­rar Sjä­lö syn­ner­li­gen väl som hand­lingsplats. Skärgård­sön är en väl­känd topos inom den fin­landss­vens­ka lit­te­ra­tu­ren, det trån­ga rum­met en annan, och båda des­sa möts i ges­talt­nin­gen av hos­pi­ta­let. Ins­tängd­he­ten och fån­gens­ka­pen place­ras vid det naturs­kö­na havs­ban­det – så nära Nagu att den stör­re ön syns över vatt­net. I des­sa #metoo-tider plat­sar Sjä­lar­nas ö som en berät­tel­se om hur makt­lö­sa och osed­da kvin­nor varit i sam­häl­len styr­da av täm­li­gen lik­gil­tigt ins­täll­da män. På Sjä­lö är det den enväl­di­ga dok­tor Mikan­der som råder med tidens psy­kiat­ris­ka diag­no­ser som dis­tan­se­ran­de makt­me­del. Roma­nen visar inte hel­ler något stör­re int­res­se av att nyan­se­ra sin mans­bild; det här är framför allt en berät­tel­se om mar­gi­na­li­se­ra­de kvin­nor och kvin­no­his­to­ria. Om det komplexa, ibland omöj­li­ga ban­det mel­lan mödrar och dött­rar i pat­riar­ka­la sam­häl­len, om kvin­nors sår­bar­het och hys­te­ri och des­pe­ra­ta läng­tan. Men slut­li­gen även en berät­tel­se om kvin­nors kär­lek till varan­dra och om att söka fris­tä­der för den. Trots sin karak­tär av fän­gel­se blir Sjä­lö också en plats för kvin­nor att äls­ka och stö­da andra kvin­nor, en plats där hop­pet – om det alls finns något – är sys­ters­kap.

Maria Juuse­la